Novellen är skriven av pristagaren av nobellpriset i literatur 2010. Den handlar om hur en gammal kvinna blir besökt i sitt hus av en man hon känner sen förut. Denna man har suttit i fängelse en lång tid och ska nu få släppas fri om han för kvinnans make till polisen. Novellen är skriven lite som om den vore en film, det finns inte så mycket miljö och personbeskrivningar, detta gör den ganska svårläst eftersom man inte får så bra bilder av händelserna i huvudet.
En av huvudpersonerna är Dõna Merceditas. Hon är gammal, fet men hennes hud har ännu inga rynkor. Hon går barfota och hennes fotsulor är breda och skrovliga.
Hon är gift med en av de andra huvudpersonerna, han heter Numa och de bor i ett litet världshus som gränsar till skogen och till något som verkar var en öken, eller en mycket lång sandstrand. Polisen är ute efter hennes man Numa och detta är en stor del av novellen.
Hon verkar även vara mycket förtjust i sin get, som följer henne vart hon är går. Detta kan bero på att hon kanske får all sin mjölk och ost och sådant från den. I vissa länder är husdjuren det som människorna lever på, så de blir då mycket, mycket viktiga, nästan avgudade.
När jamaicanen (en annan huvudperson) kommer hem till henne verkar hon mycket rädd för honom och gör allt han ber henne göra. hon bjuder honom på frukt och mjölk. Ölen tvingar han henne att dricka upp själv och hon dricker motvilligt upp fyra flaskor.
I slutet av berättelsen när poliserna för iväg hennes man börjar hon plötsligt gamskratta hysteriskt när hon förstår att hans vänner står i skogen och väntar på att få döda jamaicanen som inte får följa med poliserna.
Hon skrattar för att jamaicanen får sitt straff för att han var en förädare och hon får sin hämd för att han satte dit hennes man.
Jamaicanen är mycket lång, mycket smal och mycket mörkhyad. Hans hår är tätt och krulligt och hans ben liknar smala svarta stänger. I novellen bär han en urblekt skjorta och flanellbyxor som är uppkavlade till knäna.
Han är bekant sedan innan med Dõna Merceditas och Numa. Han har suttit i fängelse i en längre tid men är nu villkorligt fri tills han hittat Numa åt polisen. Sedan ska han släppas fri helt.
Så i novellen kommer han till Dõna Merceditas hus för att hitta Numa och ge honom till polisen.
I slutet av novellen, när polisen tillfångatagit Numa och är påväg bort från huset förändras jamaicanens sarkastiska, falska betéende till panik när han inser att de inte tänker ta honom med sig. Nu är han fri och inte längre polisens ansvar. Och han vet att Numas vänner, som nu vill ha ut sin hämd, står i skogen och väntar på honom.
Jag tycker att novellen är ganska rörig och svårläst, mycket beror på de bristande beskrivningarna och att man liksom aldrig får reda på vem någon av personerna är. Detta gjorde mig förvirrad och ganska ointresserad.
Enligt mig var berättelsen också ganska långsam, det hände liksom inte så mycket. Men den var ändå ganska lång så jag tycker att han borde fått med mer i tanke på hur lång den var.
Det var även ganska gammeldags språk och vissa ord som man inte förstår, i alla fall inte i min ålder.
Exempel på svåra ord:
Hätskt- fientligt, hatiskt, ettrigt
Lättjefull- lat, loj
Oavvänt- oupphörligt, som inte vänds bort
Varskor- underlätta, förvarna
Utskänkningsrummet- serveringsrummet (vin och sprit)
fredag 10 december 2010
måndag 22 november 2010
Femte inlägget
Jag tycker att boken var mycket svårläst! Jag förstod inte mycket, och var tvungen att läsa om de flesta meningarna flera gånger.
Ett citat som jag tycker förklarar hur svår denna bok är att läsa:
"Mest humanoider , men också några reptiloida atomsnokar här och där, två eller tre gröna, sylfliknande maximagalaktiker, en oktopodisk fysukturalist och en hooloovoo (en hyperintelligent nyans av blått)."
Jag blev helt paff när jag kom till det här stycket, jag menar, jag förstår typ två ord eller något! Atomsnokar? Hooloovoo? Fysukturalist? Herregud vad är det för människa som har skrivit den här boken?!
Men boken är sammtidigt väldigt humoristisk. När de är inne i ett konstigt rymdskepp händer det en massa knäppa saker. Ett citat från detta stycke:
"-Ford, sa han, du håller på att förvandlas till en pingvin. Kan du inte lägga av med det?"
Jag tyckte att detta citat var mycket lustigt och kul. För jag får verkligen bilder i huvudet av hur en människa plötsligt blir till en pingvin. Och så säger hans kompis, som om det skulle kunna kontrolleras, "kan du inte lägga av med det?"
Jag rekomenderar inte boken till någon i min ålder. Den är som sagt mycket svårläst och förvirrande.
Däremot kanske den är något för någon som har mycket skarp hjärna och kan plocka upp all denna information på en gång utan att få kortslutning. Om man förstår boken så kan jag tänka mig att den är väldigt rolig. Det tycker i alla fall min pappa.
Det fanns trots allt en del roliga stycken där jag fick anstränga mig något för att hålla mig för skratt, och den skulle ju vara humoristisk så där tycker jag att författaren har lyckats med sin sak.
Ett citat som jag tycker förklarar hur svår denna bok är att läsa:
"Mest humanoider , men också några reptiloida atomsnokar här och där, två eller tre gröna, sylfliknande maximagalaktiker, en oktopodisk fysukturalist och en hooloovoo (en hyperintelligent nyans av blått)."
Jag blev helt paff när jag kom till det här stycket, jag menar, jag förstår typ två ord eller något! Atomsnokar? Hooloovoo? Fysukturalist? Herregud vad är det för människa som har skrivit den här boken?!
Men boken är sammtidigt väldigt humoristisk. När de är inne i ett konstigt rymdskepp händer det en massa knäppa saker. Ett citat från detta stycke:
"-Ford, sa han, du håller på att förvandlas till en pingvin. Kan du inte lägga av med det?"
Jag tyckte att detta citat var mycket lustigt och kul. För jag får verkligen bilder i huvudet av hur en människa plötsligt blir till en pingvin. Och så säger hans kompis, som om det skulle kunna kontrolleras, "kan du inte lägga av med det?"
Jag rekomenderar inte boken till någon i min ålder. Den är som sagt mycket svårläst och förvirrande.
Däremot kanske den är något för någon som har mycket skarp hjärna och kan plocka upp all denna information på en gång utan att få kortslutning. Om man förstår boken så kan jag tänka mig att den är väldigt rolig. Det tycker i alla fall min pappa.
Det fanns trots allt en del roliga stycken där jag fick anstränga mig något för att hålla mig för skratt, och den skulle ju vara humoristisk så där tycker jag att författaren har lyckats med sin sak.
Fjärde innlägget
Inledningen till boken är väldigt lång. Det är typ, "förord" eller något på ca tre sidor. Så det känns väldigt onödigt att skriva ner hela det så det får bli en sammanfattning i stället.
Långt ute på kanten av det aldrig kartlagda bakvattnet till den gudsförgätna änden av västra spiralarmen av vår galax finns en liten gul sol som ingen någonin tagit notis om. Kretsande kring denna finns en obetydlig liten blågrön planet där ap-baserade primitiva livsformer lever.
Dessa varelser hade många problem med att de var olyckliga och dumma.
Men så, en torsdag inträffar en fruktansvärd, dum katastrof.
Detta är en bok om denna katastrof, och även om en bok som kallas "Liftarens guide till galaxen."
denna bok kan man läsa orden TA DET LUGNT skrivna med stora vänliga bokstäver på omlaget.
Men historien om denna fruktansvärda och dumma torsdag, historien om dess egendomliga konsekvenser, och historien om hur dessa konsekvenser på ett oupplösligt sätt är förenade med denna märkliga bok, börjar mycket stillsamt.
Den börjar med ett hus."
Den här inledningen är en sådan som börjar "Från början".
Man får inte veta något om huvudpersonerna när man läser inledningen. Däremot får man aningar om miljön, man förstår att berättelsen ska utspela sigpå fler ställen än på jorden. Alltså i det här fallet, lite olika delar av universum.
Man förstår även att boken kommer att handla om en fruktansvärd katastrof, en torsdag, på planeten jorden och om en bok som kallas "Lif´tarens guide till galaxen."
Inledningen betyder mycket för hela boken, eftersom att det är den som ska få läsaren intresserad av boken och fortsätta läsa. Om inte inledningen är bra, så lägger man ofts undan boken och börjar på en annan i stället. För om en bok inte ens verkar bra från början så känns det ju inte kul att fortsätta läsa då.
Men är inledningen bra, och drar med en så vill man inte göra något annat än att sitta och läsa resten av dagen.
Jag tycker att denna inledningen var något förvirrande (precis som hela boken) men ändå lite medryckande. Man ville veta vad det var för hemsk katastrof som skulle inträffa, och vad det var för bok som hetta "Liftarens guide till galaxen."
Långt ute på kanten av det aldrig kartlagda bakvattnet till den gudsförgätna änden av västra spiralarmen av vår galax finns en liten gul sol som ingen någonin tagit notis om. Kretsande kring denna finns en obetydlig liten blågrön planet där ap-baserade primitiva livsformer lever.
Dessa varelser hade många problem med att de var olyckliga och dumma.
Men så, en torsdag inträffar en fruktansvärd, dum katastrof.
Detta är en bok om denna katastrof, och även om en bok som kallas "Liftarens guide till galaxen."
denna bok kan man läsa orden TA DET LUGNT skrivna med stora vänliga bokstäver på omlaget.
Men historien om denna fruktansvärda och dumma torsdag, historien om dess egendomliga konsekvenser, och historien om hur dessa konsekvenser på ett oupplösligt sätt är förenade med denna märkliga bok, börjar mycket stillsamt.
Den börjar med ett hus."
Den här inledningen är en sådan som börjar "Från början".
Man får inte veta något om huvudpersonerna när man läser inledningen. Däremot får man aningar om miljön, man förstår att berättelsen ska utspela sigpå fler ställen än på jorden. Alltså i det här fallet, lite olika delar av universum.
Man förstår även att boken kommer att handla om en fruktansvärd katastrof, en torsdag, på planeten jorden och om en bok som kallas "Lif´tarens guide till galaxen."
Inledningen betyder mycket för hela boken, eftersom att det är den som ska få läsaren intresserad av boken och fortsätta läsa. Om inte inledningen är bra, så lägger man ofts undan boken och börjar på en annan i stället. För om en bok inte ens verkar bra från början så känns det ju inte kul att fortsätta läsa då.
Men är inledningen bra, och drar med en så vill man inte göra något annat än att sitta och läsa resten av dagen.
Jag tycker att denna inledningen var något förvirrande (precis som hela boken) men ändå lite medryckande. Man ville veta vad det var för hemsk katastrof som skulle inträffa, och vad det var för bok som hetta "Liftarens guide till galaxen."
Tredje innlägget
En viktig person i boken är Ford Prefect, huvudpersonen Arthurs bästa kompis. Det känns som att det är viktigt att fåreda på vad han är för person. Han är ju ingen människa, tydligen. Men han ser ut som en, går som en och är som en. Så det gör det hela lite knepigt. Han lyckades rädda sig själv och Arthur till ett rymdskepp flere hundra ljusår bort, när jorden gick under, så han är ju helt klart en mycket mystisk person.
För att ta ett exempel på personbeskrivningar ur boken så har jag valt ett stycke där författaren beskriver en ful, slemmig, äcklig rymdvarelse.
"Prostetnic Vogon Jelts var ingen vacker syn, inte ens för andra vogoner. Hans starkt böjda näsa stack ut en bra bit framför en liten grisaktig panna. Skinnet var mörkgrönt och liknade gummi, och det var tillräckligt tjockt för att han framgångsrikt skulle kunna delta i det politiska speletenligt vogonisk modell. Dessutom var det vattentätt för att han skulle kunna överleva hur länge som helst på havsdjup ner till tusen meter utan att må dåligt av det.
Inte för att han någonsin badade eller så, det skulle inte hans späckade program tillåta. Han var bara sådan, vogonerna kravlade sig upp ur dom trögflytande vogosfäriska urhaven för första gången och låg där och flåsande och flämtande på sin planets jungfruliga stränder... när dom första strålarna från den unga, klara Vog-solen lyste på dom den morgonen, var det som om evolutionens krafter hade tagit sin hand ifrån dom; helt enkelt givit upp, avskrivit vogonerna som ett beklagligt misstag och vänt sig bort i avsky. Dom utvecklades aldrig mera:Dom borde aldrig ha överlevt."
Detta är ett ganska långt stycke, men det beskriver ju också väldigt mycket om varelsen.
Författaren har beskrivit varelsen med både hur den ser ut och lite om hur den är. Men jag känner ändå att jag inte får någon riktig bild av den. Jag har fattat att den är grön, har stor näsa, liten panna och är ällmänt äcklig. Lite som en groda kanske... Författaren har inte beskrivit hur den rör sig, och det gör det lite svårt att få en bild.
Den här varelsen är en av de onda i boken, deras sort ser till att göra livet svårt för huvudpersonerna. Detta genom att läsa hemskt dålig poesi som de skrivit själva och att kasta ut dem i öppna rymden.
De utgör ändå en ganska viktig roll i boken, för vad är en äventyrsbok utan bad guys?
För att ta ett exempel på personbeskrivningar ur boken så har jag valt ett stycke där författaren beskriver en ful, slemmig, äcklig rymdvarelse.
"Prostetnic Vogon Jelts var ingen vacker syn, inte ens för andra vogoner. Hans starkt böjda näsa stack ut en bra bit framför en liten grisaktig panna. Skinnet var mörkgrönt och liknade gummi, och det var tillräckligt tjockt för att han framgångsrikt skulle kunna delta i det politiska speletenligt vogonisk modell. Dessutom var det vattentätt för att han skulle kunna överleva hur länge som helst på havsdjup ner till tusen meter utan att må dåligt av det.
Inte för att han någonsin badade eller så, det skulle inte hans späckade program tillåta. Han var bara sådan, vogonerna kravlade sig upp ur dom trögflytande vogosfäriska urhaven för första gången och låg där och flåsande och flämtande på sin planets jungfruliga stränder... när dom första strålarna från den unga, klara Vog-solen lyste på dom den morgonen, var det som om evolutionens krafter hade tagit sin hand ifrån dom; helt enkelt givit upp, avskrivit vogonerna som ett beklagligt misstag och vänt sig bort i avsky. Dom utvecklades aldrig mera:Dom borde aldrig ha överlevt."
Detta är ett ganska långt stycke, men det beskriver ju också väldigt mycket om varelsen.
Författaren har beskrivit varelsen med både hur den ser ut och lite om hur den är. Men jag känner ändå att jag inte får någon riktig bild av den. Jag har fattat att den är grön, har stor näsa, liten panna och är ällmänt äcklig. Lite som en groda kanske... Författaren har inte beskrivit hur den rör sig, och det gör det lite svårt att få en bild.
Den här varelsen är en av de onda i boken, deras sort ser till att göra livet svårt för huvudpersonerna. Detta genom att läsa hemskt dålig poesi som de skrivit själva och att kasta ut dem i öppna rymden.
De utgör ändå en ganska viktig roll i boken, för vad är en äventyrsbok utan bad guys?
lördag 20 november 2010
Andra innlägget
Ja, detta var ju inte fullt så enkelt som jag hade hoppats på... jag har nu traglat mig igenom ca 100 sidor av boken (som är ungefär 220 sidor) och jag förstår inte mycket!
Liftarens guide till galaxen är väldigt, väldigt konstigt skriven. Man måste vara till 110 % fokuserad för att över huvud taget kunna plocka upp hälften av innehållet. Tro mig, jag är fullständigt förvirrad!
Det jag har förstått om handlingen är att det börjar med att en människa som heter Arthur Dent bråkar med några arbetare om hurvida hans hus ska bli rivet eller ej.
Arthur och hans kompis Ford Prefect går till en pub och Ford berättar för Arthur att jorden ska gå under om ca två minuter. Vad Arthur ännu inte vet är att ford egentligen inte är någon människa, han kommer från en annan planet, ja, till och med en annan galax.
Hans anledning att vara på jorden är att söka information till en bok som kallas "Liftarens guide till galaxen".
Arthur förstår inte alls när Ford berättar vad som ska hända, han sitter bara förvirrat på sin barstol och stirrar på honom.
Men när stora, gula luftskepp svävar ner över staden börjar han inse den ännu mer förvirrande sanningen. De har kommit till jordens undergång.
En sak jag inte har förstått ur texten är vad Ford är för slags varelse. Boken säger att han är en "humanoid" som jag antar är något som liknar en människa, eller samma art som en människa fast från en annan planet.
Jag har även väldigt svårt att förstå vissa citat ur boken, så som "En hoovooloon (en varelse) är en hyperintelligent nyans av blått". Jag menar, hur kan en nyans av blått vara en varelse?
Ja, jag får säga igen att den här boken gör mig totalt förvirrad. Menmen, vi får se hur detta utvecklar sig... Önska mig lycka till, det lär behövas! xD
Liftarens guide till galaxen är väldigt, väldigt konstigt skriven. Man måste vara till 110 % fokuserad för att över huvud taget kunna plocka upp hälften av innehållet. Tro mig, jag är fullständigt förvirrad!
Det jag har förstått om handlingen är att det börjar med att en människa som heter Arthur Dent bråkar med några arbetare om hurvida hans hus ska bli rivet eller ej.
Arthur och hans kompis Ford Prefect går till en pub och Ford berättar för Arthur att jorden ska gå under om ca två minuter. Vad Arthur ännu inte vet är att ford egentligen inte är någon människa, han kommer från en annan planet, ja, till och med en annan galax.
Hans anledning att vara på jorden är att söka information till en bok som kallas "Liftarens guide till galaxen".
Arthur förstår inte alls när Ford berättar vad som ska hända, han sitter bara förvirrat på sin barstol och stirrar på honom.
Men när stora, gula luftskepp svävar ner över staden börjar han inse den ännu mer förvirrande sanningen. De har kommit till jordens undergång.
En sak jag inte har förstått ur texten är vad Ford är för slags varelse. Boken säger att han är en "humanoid" som jag antar är något som liknar en människa, eller samma art som en människa fast från en annan planet.
Jag har även väldigt svårt att förstå vissa citat ur boken, så som "En hoovooloon (en varelse) är en hyperintelligent nyans av blått". Jag menar, hur kan en nyans av blått vara en varelse?
Ja, jag får säga igen att den här boken gör mig totalt förvirrad. Menmen, vi får se hur detta utvecklar sig... Önska mig lycka till, det lär behövas! xD
fredag 12 november 2010
Första Inlägget
Jag har läst väldigt mycket i mitt liv, speciellt när jag var yngre. Mina föräldrar läste även mycket för mig när jag var liten.
Jag kommer ihåg när jag var någonstans runt 10 år och börgade läsa "Harry Potter och Fenixorden" (Den femte boken) som är 1001 sidor och full av svåra, långa ord. Jag tillbringade hela dagarna (och stora delar av nätterna) med att läsa och jag sprang ofta ut i vardagsrummet där mina föräldrar satt och tittade på film och frågade; "vad betyder det som står här?" Dom måste ha blivit tokiga på mig.
På senaste tiden har jag inte läst så mycket, det har varit så mycket annat i huvudet.
Jag har även lyckats börja läsa en rad av böcker som har varit riktigt dåliga, och då försvinner liksom läslusten.
Jag läser mest på kvällarna för att det är mysig, eller när jag inte har något att göra läser jag för att fördriva tiden. Det slutar ofta med att jag fördriver lite för mycket tid eftersom jag lätt "fastnar" i böcker.
Det är riktigt skönt att sent, en regnig kväll bara sjunka ner i soffan med en bra bok och glömma bort verkligheten för några timmar.
Jag tycker mest om att läsa skräck, romantik och äventyr. En av mina favoritförfattare är Katarina Von Bredow, som skriver ungdomsböcker om kärlek och känslor.
Några bra böcker av henne som jag har läst är; "Syskonkärlek", "Hur kär får man bli?" och "Knappt lovlig". Dessa böcker har jag tillbringat många av mina kvällar i årskurs nio med.
Den första boken jag kommer att skriva om i min blogg är; "Liftarens guide till galaxen"
av Douglas Adams. Detta är en av min pappas favoritböcker så det ska bli spännande att se om jag också tycker om den.
Jag kommer ihåg när jag var någonstans runt 10 år och börgade läsa "Harry Potter och Fenixorden" (Den femte boken) som är 1001 sidor och full av svåra, långa ord. Jag tillbringade hela dagarna (och stora delar av nätterna) med att läsa och jag sprang ofta ut i vardagsrummet där mina föräldrar satt och tittade på film och frågade; "vad betyder det som står här?" Dom måste ha blivit tokiga på mig.
På senaste tiden har jag inte läst så mycket, det har varit så mycket annat i huvudet.
Jag har även lyckats börja läsa en rad av böcker som har varit riktigt dåliga, och då försvinner liksom läslusten.
Jag läser mest på kvällarna för att det är mysig, eller när jag inte har något att göra läser jag för att fördriva tiden. Det slutar ofta med att jag fördriver lite för mycket tid eftersom jag lätt "fastnar" i böcker.
Det är riktigt skönt att sent, en regnig kväll bara sjunka ner i soffan med en bra bok och glömma bort verkligheten för några timmar.
Jag tycker mest om att läsa skräck, romantik och äventyr. En av mina favoritförfattare är Katarina Von Bredow, som skriver ungdomsböcker om kärlek och känslor.
Några bra böcker av henne som jag har läst är; "Syskonkärlek", "Hur kär får man bli?" och "Knappt lovlig". Dessa böcker har jag tillbringat många av mina kvällar i årskurs nio med.
Den första boken jag kommer att skriva om i min blogg är; "Liftarens guide till galaxen"
av Douglas Adams. Detta är en av min pappas favoritböcker så det ska bli spännande att se om jag också tycker om den.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)